Är det mig det är fel på?
Det är en regnig förmiddag när jag slår mig ner vid ett bord på det lokala fiket. Jag väntar på en tjej som vi i denna text kommer att kalla för “Carolina”. Hon har sett vårt inlägg där vi söker unga personer som vill dela med sig av sin historia här på UngNytt.
Dörrklockan plingar till och in kliver en tjej med rakt hår och svart dunjacka. Hon ler vänligt när hon ser mig och ställer ner sin väska på den mönstrade mattan. Carolina är ledig från skolan idag, då hon har fått göra om sitt schema för att ta sig igenom sin utbildning.
Ångesten kom redan när hon var liten, förskolan om hon minns rätt. Idag är hon fjorton år gammal och kan knappt minnas livet utan ångesten. Det blev bättre när hon fick medicin för att klara av sina dagar. Det tog ett tag innan hennes föräldrar förstod att hon behövde hjälp, de kunde säga saker som “ryck upp dig” och “vad har du att vara ledsen över?”.
Carolina ler lite när hon berättar att idag är hennes föräldrar de som stöttar henne allra mest. Men det var tufft när hon kände att de inte förstod. Det fick henne att känna sig otillräcklig, konstig och som att ångesten var något som hon hade valt frivilligt. Men så var det inte, ingen väljer att må dåligt.
Idag får Carolina stöd ifrån BUP (barn och ungdomspsykiatrin) men vägen hit har varit lång och krokig. Hon tror att det finns många som känner precis som hon gör. Hon tror att det fortfarande kan vara svårt att berätta att en mår psykiskt dåligt för att det känns pinsamt. Men är tydlig med att det är viktigt att våga prata om det, särskilt med sina vänner och sin familj.
Carolina berättar att hon ofta ställt sig frågan “är det mig det är fel på?” men att hennes kurator har fått henne att inse att nej det är inget fel på henne. Dagens samhälle sätter stor press på barn, unga och vuxna. Det kan vara svårt att våga säga nej, stanna hemma och vila när samhället vill att vi ska springa fortare och fortare.
Men ibland kan det viktigaste av allt vara att våga stanna upp och lyssna på sin kropp.